Idag körde jag min första längre tur efter "BG-fitten" (eller vad man nu ska kalla det på svenska). Jag startade från Sundbyberg ungefär kl 15 och körde i lite gråmulet väder ut mot Ekerö. Planen var att köra ett relativt lugnt pass på ca 2 timmar. Efter 57 minuter var jag framme vid ICA i Skå och bestämde mig för att stanna och äta en bulle. Sedan brakade helvetet loss. 

Det började med några lätta snöflingor (vad kan man vänta sig, det är ju trots allt 1:a april) och när jag vände och började cykla tillbaka eskalerade eländet till ett snöglopp utan like. Jag blev ganska snabbt blöt om benen och kring knäna bildades ett isande skum. Trots att jag hade medvind verkade snö och regn vända mitt i luften och snirkla sig in bakom glasögonen och göra mig halvblind. Snart hade byxorna blivit så blöta att kallvatten rann ner i skorna och kylde fötterna blåa. Vantarna blev blöta och kalla så att känseln försvann i alla fingrar utom tummarna, som istället började smärta fruktansvärt. Eftersom jag dessutom var dum nog att inte sätta dit mina nya avtagbara stänkskärmar innan jag åkte, sprutade allt vatten från bakhjulet rakt upp i röven och förvandlade den annars behagliga vadderingen i byxorna till en våt tvättsvamp. Efter den 45 minuter långa hemfärden var jag helt genomfrusen och färdig att ge upp. För alltid. 

Hur kändes då cykeln? Det var faktiskt betydligt mer behagligt än tidigare och jag kände mig mycket piggare än vanligt efter liknande turer. Synd att vädret förstörde passet. Det högra knät bråkar lite fortfarande men det känns inte alls lika illa som när problemet först uppstod.