I lördags var det dags för det första motionsloppet på racer. Min tanke var framförallt att testa formen och kanske lära mig något om att cykla tillsammans med andra. Dagen började med strålande solsken men det var kallt innan loppet började. Det var inte skönt att stå still i skuggan med tunna cykelkläder.

Starten gick klockan 10:00 och en klunga på ca 130 cyklister rullade iväg samtidigt. Som väntat var majoriteten betydligt snabbare än jag, men jag kände mig stark i början och körde om många i de inledande uppförsbackarna. Därefter blev det snabbt glest och många körde ifrån mig. Jag provade att ligga på rulle bakom några av de långsammare cyklisterna men tröttnade snart och provade lyckan på egen hand. Det gick bra i någon mil innan vägen svängde rakt in i vinden. Då fick jag kämpa ordentligt innan ett par i medelåldern körde ikapp och förbi. Jag bestämde mig för att försöka hålla deras tempo och blev genast varse den enorma skillnaden att ha en rygg att ligga bakom. De höll ett perfekt tempo och de efterföjande fyra milen var en ren fröjd att cykla. Vi stannade och drack saft och åt bulle vid de två depåerna och jag hade en hyfsat behaglig tur.

När vi passerat Borensberg andra gången provade jag att höja tempot och körde ifrån mina kamrater. Det var tungt och jag hade dåligt med kraft, speciellt i uppförbackarna då jag kände mig helt utmattad. Jag lyckades dock hålla i till slutet och gled i mål efter 2 timmar och 27 minuter. Snitthastigheten om man räknar bort fikastoppen blev 26 km/h, betydligt fortare än jag vågat hoppas. Ett klart lyckat första försök i "tävlingssammanhang".

Idag körde jag min första längre tur efter "BG-fitten" (eller vad man nu ska kalla det på svenska). Jag startade från Sundbyberg ungefär kl 15 och körde i lite gråmulet väder ut mot Ekerö. Planen var att köra ett relativt lugnt pass på ca 2 timmar. Efter 57 minuter var jag framme vid ICA i Skå och bestämde mig för att stanna och äta en bulle. Sedan brakade helvetet loss. 

Det började med några lätta snöflingor (vad kan man vänta sig, det är ju trots allt 1:a april) och när jag vände och började cykla tillbaka eskalerade eländet till ett snöglopp utan like. Jag blev ganska snabbt blöt om benen och kring knäna bildades ett isande skum. Trots att jag hade medvind verkade snö och regn vända mitt i luften och snirkla sig in bakom glasögonen och göra mig halvblind. Snart hade byxorna blivit så blöta att kallvatten rann ner i skorna och kylde fötterna blåa. Vantarna blev blöta och kalla så att känseln försvann i alla fingrar utom tummarna, som istället började smärta fruktansvärt. Eftersom jag dessutom var dum nog att inte sätta dit mina nya avtagbara stänkskärmar innan jag åkte, sprutade allt vatten från bakhjulet rakt upp i röven och förvandlade den annars behagliga vadderingen i byxorna till en våt tvättsvamp. Efter den 45 minuter långa hemfärden var jag helt genomfrusen och färdig att ge upp. För alltid. 

Hur kändes då cykeln? Det var faktiskt betydligt mer behagligt än tidigare och jag kände mig mycket piggare än vanligt efter liknande turer. Synd att vädret förstörde passet. Det högra knät bråkar lite fortfarande men det känns inte alls lika illa som när problemet först uppstod. 

I onsdags var jag och gjorde en BG-fit hos Björn på cykloteket. Min tanke var framförallt att bli av med en obehaglig känsla/smärta på insidan av mitt högra knä. Några månader inne på trainer har uppenbarligen inte varit tillräcklig förberedelse för längre turer utomhus.

Det hela började med en kort intervju om mina ambitioner, träningsvolym och skadehistorik. Sedan gick vi över till några olika tester av styrka och rörlighet innan det blev dags att hoppa på cykeln. Det första uppenbara "felet" var sadelhöjden - jag satt väldigt lågt. Efter en höjning kändes en omedelbar förbättring av kraften i tramptagen och en skönare känsla i knäna när benen kunde sträckas ut längre. Vi gick raskt vidare till sittställningen och längden fram till styret. Styrstammen visade sig vara för lång, trots att jag redan köpt en kortare styrstam på cyklotekets inrådan för tre månader sedan. Som tur var slapp jag betala för bytet den här gången. Den sista delen var att kolla min knäns rörelser i sidled. Det verkade se hyfsat ut men det slutade med att jag bytte sula och fick ett par inlägg i skorna. Skorna kändes betydligt mer stabila efteråt men känslan i knäna var ungefär densamma. 

Var det värt 1800 spänn? Jag hade googlat lite innan för att få en uppfattning om vad det hela handlade om. Av specialized, som utvecklat konceptet, fick jag intrycket att det skulle ganska flashigt i form av videoinspelningar och datoranalyser. Så var det inte i verkligheten, även om Björn var väldigt noggrann med att mäta vinklar, längder och andra mått. Jag fick ett väldigt professionellt bemötande och även de ganska små justeringarna som gjordes på cykeln gjorde stor skillnad i känsla. Som nybörjare på cykel är det ett stort plus att veta hur det ska kännas när inställningarna är mer korrekta, så på det hela taget är jag nöjd. 

Jag har ännu inte hunnit köra längre än ett par kilometer, men imorgon blir det ett 2-timmarspass. Det ska bli mycket intressant att se om den irriterande knäsmärtan inte uppstår, så att jag kan börja träna mera konsekvent igen. 

De förändringar som gjordes på cykeln var:

Sadeln höjdes från 69 till 70,5 cm och flyttades bak 1 cm

Styrstammen byttes från 100mm till 80mm

Skorna fick nya sulor och varus-inlägg (vad nu det betyder)

Efter att ha varit sjuk sedan dagarna innan Jul är jag nu tillbaka med träningen. Istället för träning har jag den senaste tiden ägnat mig åt att läsa om träning. Eftersom mitt fokus nu är distansträning snarare än intensiva pass fastnade jag, som säkert många andra, över Joe Friels blogg och träningsstrategier. Med gott resultat har jag räknat ut mina pulszoner efter Joes instruktioner och börjat träna.

Efter att det senaste året eller ännu längre nästan uteslutande tränat med hög intensitet med långa perioder i zon 4 och 5 är det nu dags att sadla om. Under de kommande månaderna blir målet att vara i zon 2 under minst 40% av tiden.

Idag testade jag den nya strategin på årets första löprunda. Mitt rekord för 2011 var 10 kilometer på ca 52 minuter. Att springa 52 minuter i zon 2 tog mig idag 6,88 km. Ett inte så imponerande medeltempo på 7:41, så långsamt att jag med nöd och näppe passerar en mamma med barnvagn. Minsta motlut knuffade mig snabbt in i zon 3 vilket betydde att jag blev tvungen att gå för att få ner pulsen igen.

Enligt Joe Friel är ett mått på fitness att se hur tempot förändras med tiden när man håller pulsen konstant. För mig innebar det att tempot sjönk med ca 10%. Målet är att minska det till <5%. 

Sedan igår är jag en stolt ägare av min första racercykel. Försäljaren i affären rådde mig dock att inte cykla på den förrän i vår när det är rent från grus på gatorna p.g.a punkteringsrisken. En Riktig Glädjedödare.

Efter några snabba googlingar hittade jag exempel på lite tåligare däck. Det kan ju vara värt de extra pengarna eftersom det inte verkar vara någon allvarligare vinter på gång ännu. Dessutom vill jag komma igång med träningen.

Idag blev jag väldigt sugen på att ta mig en provtur. En liten provtur runt kvarteret eller så kan ju inte skada, tänkte jag. Tyvärr blev jag snabbt avskräckt av SPD-skorna och pedalerna - det var betydligt krångligare att klicka i och ur dem än vad jag trodde. Blev istället att ta in cykel och börja öva. Klicka i. Klicka ur. Klicka i. Klicka ur.

Tänkte också försöka mig på att pumpa däcken eftersom de bara var halvfulla när jag hämtade cykeln. De spejsade prestaventilerna vållade mig viss huvudvärk till en början men när jag kom på att jag var tvungen att bygga om pumpen för att passa gick det fint. Jag kom dock på att jag behöver en kraftigare pump med manometer för att hålla koll på trycket. Pengarna rinner iväg i det här projektet.  

Var idag ute på mitt första långpass, om man nu kan kalla det så när det varade ca 1h och 40 minuter. Testade att cykla ut förbi Drottningholm mot Ekerö och hade egentligen tänkt ta mig ännu längre. Motvinden på väg dit var dock mördande och det tog snudd på en timme att cykla de första 13 kilometrarna, så jag gav upp vid bron till Ekerö.

På grund av samma vind tog färden tillbaka bara 40 minuter och cykelupplevelsen blev en helt annan - jag älskar fart och nu gick det att trampa så fort jag kunde på högsta växeln under långa sträckor. På slutet började låren bli rejält stumma så det var nog bra att jag inte cyklade så mycket längre.

Skönt att vara igång med träningen. Så länge det är barmark planerar jag att fortsätta. 

Efter att ha blivit utmanad av en arbetskamrat att köra Vätterrundan 2013 har jag nu bestämt mig för att satsa mer seriöst på träningen. Det lär behövas om jag också vill ta mig runt på en bra tid.

I nuläget har jag inte ens en ordentlig cykel. Tog ett varv på min halvtaskiga vanliga herrcykel igår men växlarna krånglar och det är nästan omöjligt att köra fort. Som bäst var jag uppe i ca 30 km/h (i nerförsbacke och fullt ös på tramporna på högsta växeln). Inte mycket att hurra för med andra ord. Slutsatsen av detta är att jag behöver göra en investering i en riktig landsvägshoj, men inte mig emot - det har jag ändå funderat över i ett par år utan att komma till skott. 

För att skaffa mig lite motivation och ett delmål på vägen har jag nu anmält mig till halvvättern 2012. Så nu är det bara att se till att hålla igång under vintern och börja cykla mer seriöst under våren.

Jag önskar mig själv lycka till... 

Nu har vi varit ute och städat undan alla gamla torra löv, grenar och annat skräp som lagt sig sedan i höstas. Resultatet är rent och snyggt, även om jag tycker att det är lite för mycket kal jord mellan buskar och växter. De två Rhododendronplantorna ser särskilt fina ut. Jag passade även på att beskära rosorna, vilket är lika ångestladdat varje år. Förhoppningsvis har jag inte dödat dem med sekatören i år heller.

Rent allmänt ser det tråkigare ut nu än förra veckan. Mycket av de tidiga vårblommarna verkar ha försvunnit eller sprungit och gömt sig för det kalla och osoliga vädret. Det enda nya är en enkel tulpanblomma som kommit upp men inte slagit ut.

Jag råkade ha kameran inställd på det högsta iso-talet när jag skulle fota så bilderna håller ingen högre klass den här gången.