I lördags var det dags för det första motionsloppet på racer. Min tanke var framförallt att testa formen och kanske lära mig något om att cykla tillsammans med andra. Dagen började med strålande solsken men det var kallt innan loppet började. Det var inte skönt att stå still i skuggan med tunna cykelkläder.

Starten gick klockan 10:00 och en klunga på ca 130 cyklister rullade iväg samtidigt. Som väntat var majoriteten betydligt snabbare än jag, men jag kände mig stark i början och körde om många i de inledande uppförsbackarna. Därefter blev det snabbt glest och många körde ifrån mig. Jag provade att ligga på rulle bakom några av de långsammare cyklisterna men tröttnade snart och provade lyckan på egen hand. Det gick bra i någon mil innan vägen svängde rakt in i vinden. Då fick jag kämpa ordentligt innan ett par i medelåldern körde ikapp och förbi. Jag bestämde mig för att försöka hålla deras tempo och blev genast varse den enorma skillnaden att ha en rygg att ligga bakom. De höll ett perfekt tempo och de efterföjande fyra milen var en ren fröjd att cykla. Vi stannade och drack saft och åt bulle vid de två depåerna och jag hade en hyfsat behaglig tur.

När vi passerat Borensberg andra gången provade jag att höja tempot och körde ifrån mina kamrater. Det var tungt och jag hade dåligt med kraft, speciellt i uppförbackarna då jag kände mig helt utmattad. Jag lyckades dock hålla i till slutet och gled i mål efter 2 timmar och 27 minuter. Snitthastigheten om man räknar bort fikastoppen blev 26 km/h, betydligt fortare än jag vågat hoppas. Ett klart lyckat första försök i "tävlingssammanhang".

Idag körde jag min första längre tur efter "BG-fitten" (eller vad man nu ska kalla det på svenska). Jag startade från Sundbyberg ungefär kl 15 och körde i lite gråmulet väder ut mot Ekerö. Planen var att köra ett relativt lugnt pass på ca 2 timmar. Efter 57 minuter var jag framme vid ICA i Skå och bestämde mig för att stanna och äta en bulle. Sedan brakade helvetet loss. 

Det började med några lätta snöflingor (vad kan man vänta sig, det är ju trots allt 1:a april) och när jag vände och började cykla tillbaka eskalerade eländet till ett snöglopp utan like. Jag blev ganska snabbt blöt om benen och kring knäna bildades ett isande skum. Trots att jag hade medvind verkade snö och regn vända mitt i luften och snirkla sig in bakom glasögonen och göra mig halvblind. Snart hade byxorna blivit så blöta att kallvatten rann ner i skorna och kylde fötterna blåa. Vantarna blev blöta och kalla så att känseln försvann i alla fingrar utom tummarna, som istället började smärta fruktansvärt. Eftersom jag dessutom var dum nog att inte sätta dit mina nya avtagbara stänkskärmar innan jag åkte, sprutade allt vatten från bakhjulet rakt upp i röven och förvandlade den annars behagliga vadderingen i byxorna till en våt tvättsvamp. Efter den 45 minuter långa hemfärden var jag helt genomfrusen och färdig att ge upp. För alltid. 

Hur kändes då cykeln? Det var faktiskt betydligt mer behagligt än tidigare och jag kände mig mycket piggare än vanligt efter liknande turer. Synd att vädret förstörde passet. Det högra knät bråkar lite fortfarande men det känns inte alls lika illa som när problemet först uppstod.